Gimme Santa!

Många är de traditioner som bitit sig fast i oss och helt enkelt inte går att leva utan när det är jul.
(Kanske skulle det gå men är det värt att prova? Säkrast att låta bli...)

För många hör högläsning av Viktor Rydbergs Tomten till dessa livsnödvändigheter.

Den stillsamt högtidliga berättelsen publicerades ursprungligen i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Santa tycker att det är hög tid att börja öva på högläsningen och därför återges den här,
från början till slut, illustrerad med Harald Wibergs bilder ur boken.

Midvinternattens köld är hård,
 stjärnorna gnistra och glimma.
 Alla sova i enslig gård
 djupt under midnattstimma.
 Månen vandrar sin tysta ban,
 snön lyser vit på fur och gran,
 snön lyser vit på taken.
 Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
 grå mot den vita driva,
 tittar, som många vintrar förr,
 upp emot månens skiva,
 tittar mot skogen, där gran och fur
 drar kring gården sin dunkla mur,
 grubblar, fast ej det lär båta,
 över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
 skakar på huvud och hätta --
 "nej, den gåtan är alltför svår,
 nej, jag gissar ej detta" --
 slår som han plägar, inom kort
 slika spörjande tankar bort,
 går att ordna och pyssla,
 går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
 känner på alla låsen -
 korna drömma vid månens ljus
 sommardrömmar vid båsen.

Glömsk av sele och pisk och töm
 Pålle i stallet har ock en dröm:
 krubban han lutar över
 fylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får,
 ser, hur de sova där inne.

Går till hönsen, där tuppen står
 stolt på sin högsta pinne.

Karo i hundbots halm mår gott,
 vaknar och viftar svansen smått,
 Karo sin tomte känner,
 de äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se
 husbondfolket det kära,
 länge och väl han märkt, att de
 hålla hans flit i ära;
 barnens kammar han sen på tå
 nalkas att se de söta små,
 inget må det förtrycka:
 det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
 ren genom många leder
 slumra som barn; men varifrån
 kommo de väl hit neder?
 Släkte följde på släkte snart,
 blomstrade, åldrades, gick - men vart?
 Gåtan, som icke låter
 gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
 där han har bo och fäste
 högt på skullen i höets doft,
 nära vid svalans näste;
 nu är väl svalans boning tom,
 men till våren med blad och blom
 kommer hon nog tillbaka,
 följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
 månget ett färdeminne,
 intet likväl om gåtan, som
 rör sig i tomtens sinne.
 Genom en springa i ladans vägg,
 lyser månen på gubbens skägg,
 strimman på skägget blänker,
 tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
 livet där ute är fruset,
 blott från fjärran av forsens fall
 höres helt sakta bruset.
 Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
 tycker sig höra tidens ström,
 undrar, varthän den skall fara,
 undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
 stjärnorna gnistra och glimma.
 Alla sova i enslig gård
 gott intill morgontimma.
 Månen sänker sin tysta ban,
 snön lyser vit på fur och gran,
 snön lyser vit på taken.
 Endast tomten är vaken.